Jag avskyr när ett liv avslutas när det inte borde, på måndag är det begravning för Marita. Den underbaraste människan som fanns. Hon var min fasta punkt, hon var den som kramade mig när jag behövde det som mest grät av stolthet varje gång hon såg mig. Hon tyckte att jag var underbar, att jag var speciell. Hon var så äkta. Man märkte verkligen att hon menade varje ord som kom ur hennes mun.

Men troende som hon var, och som även jag är så vet jag att hon inte är borta, jag vet att hon inte bara blev till intet. Hon har kommit till ett bättre ställe.

Jag kommer sakna henne sjukt mycket och jag vet att många fler kommer även göra det, och även om jag inte kan se henne så kan jag känna henne, hennes kärlek och mod finns fortfarande kvar. Hon är min absoluta förebild. Jag vill bli mer lik henne.