Det är fortfarande midsommarafton, jag är hemma efter 14 timmars arbete och lugnet börjar lägga sig.

Det är nu allt det där jobbiga kommer, ångesten. Att ha en närstående som lider av cancer. Alla sånna tankar kan man tränga bort när man är bland folk och har fullt upp. Men inte nu. Att ha sett någon blöda från alla öppningar kroppen har bör man inte ha gjort med någon man älskar. Att plötsligt tro att allt är slut. Sen kommer hoppet, man tror att de kan gå bra. Men sen samma visa igen.