Allt börja med uppstigning klockan 5 på morgonen. FY säger jag bara. Sedan va de planerat att åka buss i 4 timmar, men de blev ju lite fler eftersom att andra bilar inte vet hur man ska sköta sig i trafiken.

Sen åkte jag direkt ut till min lägenhet i Gustavsberg bara för att lämna mina grejer och sedan åka till Frank för att göra slut på vårt förhållande. Vi har ändå varit tsmns rätt länge och jag trodde jag va trött på de.

I över 3 timmar låg ja i hans famn och grät, han grät. Jag ville att de skulle ta slut, han skulle kunna älska mig resten av sitt liv.  Jag har nog aldrig gråtit så mycket.

På väg hem igen. Pratar med sara. Lyssnar på musik och bara tänker. Tänk om Frank är den rätta? Livet är inte alltid så spännande som de kan verka. Jag tror inte alls att jag inte har några känslor för han. SMS, kan vi ta en paus ist för att göra helt slut?

Paus ett litet tag är vad det är.

Jag tror att jag älskar han på riktigt. Att kunna leva ihop utan att döda varandra och sedan ha de där stunderna med det lilla extra. Är det kärlek? Att inte vilja sova utan en människa? Att bara tänka på personen även om man inte är dunder kär. Att kunna prata om allt och acceptera varandras svagheter och stötta varandra.  Är det att älska någon?